Texter

Lilla far, så liten och så stor.
Och du har alltid funnits där
för mig och min bror.
Och fast du aldrig sagt det
så vet du att jag förstod.
För genom dina handlingar
säger du mer än tusen ord.

Lilla bror, du har blivit så stor.
Men jag minns dina små händer
och en stolt storebror.

Och om hundra tusen år
kommer vi att finnas kvar.
Ni hittar oss i spåren
från ändlöshetens dar.
Och när bläcket från min penna
till slut har suddats ut.
Så ses vi bortom gränsen
av vad vi aldrig sett förut.
Ni är det bästa jag har.

Lilla mor, vart tog du vägen?
Du bara försvann.
Du gick din egen väg.
Men långt där borta i stormen
så finns du ändå där.
Jag hoppas att du vet
att du är bra precis som du är.
Och du är aldrig ensam
så länge jag finns här.
Så länge som jag andas
håller jag dig kär.

Och om hundra tusen år
kommer vi att finnas kvar.
Ni hittar oss i spåren
från ändlöshetens dar.
Och när bläcket från min penna
till slut har suddats ut.
Så ses vi bortom gränsen
av vad vi aldrig sett förut.
Jag vet att ni kommer stå där.
Det har ni alltid gjort.
Det hjälper mig att andas
när tiden går så fort.
Ni är det bästa jag har.

Du var min bästa vän och jag har inte kommit över dig än.
Och alla saker som vi skulle göra sen blev aldrig av.
Jag brukar tänka på dig ibland och undra vad du gör.
Och kommer jag någon gång att träffa nån som du?
Och så länge det finns hopp så finns jag.

Jag har frågat natten här efter svar,
men den har inga svar som jag inte redan har.
Den säger ”lyssna till ditt hjärta där, som vet vad du vill ha
och så länge det finns hopp så finns jag”.

Och varför känns det som om allt vi haft
kommer att försvinna nu.
Vi har ju alla minnen kvar
Ja, jag vet att det gör ont
visst gör det ont, visst gör det ont.
Men så länge det finns hopp så finns jag.

Och sen ska tiden sopa undan alla spår
tills ditt namn är borta efter några år.
Men vi kanske ses igen om hundra år.
Och så länge det finns hopp så finns jag.
Och så länge det finns hopp så finns du.

Jag kunde knappt titta på dig när jag gick därifrån.
Vi visste båda två att det var sista gången vi sågs.
Jag kunde knappt titta på dig när vi sa hej då.
Vi visste båda två att det var bäst så.

Och jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet att du inte kan se mig längre.

Jag kunde knappt titta på dig när jag gick därifrån.
När du sträckte upp din hand och vinka lite grann.
Jag kunde knappt titta på dig när tårarna föll.
Så jag vände mig om när dom kom.

Och jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet att du inte kan se mig längre.
Jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet. Nu är det ingen som ser mig längre.
Jag vet…

Jag kan berätta hur jag känner om allt från himmel och jord.
Berätta om mina tankar och klä dem in i vackra ord.
Jag kommer ändå alltid vara ensam inne här hos mig.
Hit kommer inte någon hit kan jag aldrig leda dig.

Ni kommer aldrig nånsin få se.
Vem jag egentligen é.
För jag, jag är för feg, jag är så feg, jag är för feg.
Jag, jag är så feg, jag är så feg, jag är för feg.

Med hjälp av lite nervgift kan jag komma ner en bit.
Men jag har lärt min tjocka sargade hud att aldrig ta dig dit.
Längst ner i mitt hjärta så behåller jag en plats.
Dit du aldrig kan komma. Inte ens om du tar sats.

Ni kommer aldrig nånsin få se.
Vem jag egentligen é.
För jag, jag är för feg, jag är så feg, jag är för feg.
Jag, jag är så feg, jag är så feg, jag är för feg.

Ni kommer aldrig nånsin få se.
Vem jag egentligen é.
För jag, jag är för feg, jag är så feg, jag är för feg.
Jag, jag är så feg, jag är så feg, jag är för feg.

Min skoltid var ett krig om allt och ingenting.
Och jag ville bara bort, bort ifrån allting.
Och nu är det bara tyst och jag vill bara hem igen.

Jag har aldrig velat vara, vara där jag är.
Alla andra platser verkar bättre än här.
Och nu är det bara tyst och jag vill bara hem igen.

Och jag har vridit och vänt och undrat och känt.
Kanske är det just det.
Älskat och lekt och ibland varit feg.
Kanske är det just det. Kanske är det just det.

Jag har alltid trott att livet skulle vara något mer.
Att det skulle finnas något annat mer än det vi ser.
Och nu är det bara tyst och jag vill bara hem igen.

Och jag har vridit och vänt och undrat och känt.
Kanske är det just det.
Älskat och lekt och ibland varit feg.
Kanske är det just det. Kanske är det just det.

Jag har aldrig suttit still och ändå kommer jag ingenstans.
Jag var aldrig rädd för döden. Nu är det livet som skrämmer mig mest.
Och nu är det bara tyst och jag vill bara hem igen.

Och jag har vridit och vänt och undrat och känt.
Kanske är det just det.
Älskat och lekt och ibland varit feg.
Kanske är det just det. Kanske är det just det.

Vill du se livet genom mina ögon? Jag vill se livet genom dina ögon! Vill du
känna livet genom mina händer? Jag vill känna livet genom dina händer!

Och det är så långt kvar innan vi faller, så långt kvar, innan vi faller. Långt
kvar innan vi faller, så långt kvar, innan vi faller ner. Innan vi faller ner.

Vill du flytta in i mina tankar? Jag vill flytta in i dina tankar!
Vill du försvinna in i mina armar? Jag vill försvinna in i dina armar!

Och det är så långt kvar innan vi faller, så långt kvar, innan vi faller. Långt
kvar innan vi faller, så långt kvar, innan vi faller ner. Innan vi faller ner.

Har jag nånsin sagt att du betyder allt för mig? Har jag nånsin sagt att
hur du ser mig är ett under i sig? Har jag nånsin sagt att dina ögon är det
vackraste jag sett? Att det känns rätt? Men jag säger det nu. Jag säger
det säger det nu. Jag säger det nu, må mitt hjärta inte gå itu.

Har jag nånsin sagt att jag känner mig tryggast i din famn? Har jag nånsin
sagt att du har mitt hjärta i din hand? Har jag nånsin sagt att du har
makten att förgöra mig så lätt om du blir mätt? Men jag säger det nu. Jag
säger det säger det nu. Jag säger det nu, må mitt hjärta inte gå itu.

Har jag nånsin sagt att jag är rädd för att sitta fast? Att jag inte ska komma
dit jag ska med för mycket last? Att mina ben inte ska bära mig om jag
bär för mycket skrot, att det tar emot?

Har jag nånsin sagt att jag har svårt att sitta still? Att den här fågeln måste
få flyga dit den vill? Har jag nånsin sagt att det är en rastlös själ som inte
kan få ro, har ingenstans att bo? Men jag säger det nu. Jag säger det
säger det nu. Jag säger det nu, må ditt hjärta inte gå itu.

Har jag nånsin sagt att jag vill kasta mig rakt ut? Har jag nånsin sagt att jag
inte vill att nånting ska ta slut? Har jag nånsin sagt att jag kan gråta över
nåt som aldrig hänt, bara nåt jag känt? Men jag säger det nu. Jag säger
det säger det nu. Jag säger det nu, må ditt hjärta inte gå itu.

Jag är rastlöshet i egen hög person.
En drömmare med fötterna i skon.
En utsträckt hand, en sko med sand,
Ett fyra årstidsland med tummen mitt i hand.

Jag är en Ak5 fylld med lösa skott.
En handgranat där krutet blivit torrt.
Jag är en lumpengrabb i en skyttegrav, som aldrig ville vara sån.
Jag tänker aldrig skjuta nån.

Jag är kärleken som alltid är för kort.
Ett SMS som du inte haft hjärta att ta bort.
Jag är en ambulans på väg nånstans fast det inte finns en chans.
Jag är ostadig balans.

Jag är en vettskrämd grabb i en tandläkarstol.
En hjärtklappning som försöker spela cool.
Och jag är texten på alla löpsedlar som inte säger någonting.
Bla bla bla bla bla.

Jag är tårarna som rinner längst din kind.
Jag är ögonen i nacken, jag är blind.
Jag är självförvållad baksmälla och offer för miljön.
Naiviteten i en bön.

Jag är ett litet barn på väg mot en säker död.
En vilsen själ i behov av lite stöd.
Jag är en segerfest för en fotbollsmatch innan allt står klart.
Jag är nåns huvud på ett fat.

Och jag är tidsfördriv i resten av mitt liv.
Försumbar i ett större perspektiv.
Och jag är han som ligger naken på en varm och solig strand.
När hela världen står i brand.

Jag ser vilsna själar famla omkring. Dom vinglar runt i mörkret och fattar
ingenting. Dom vet inte vart dom ska, precis som jag.

Jag ser människor på marken, som inte kan få luft. Tryggheten har gjort att
dom har tappat sitt förnuft. Dom är inte alls där dom vill va, precis som jag.

Kom hit kom hit, kom ta mig dit. Jag är så trött på all skit. Kom hit kom hit,
och led mig dit. Dit där jag ska va.

Jag säger människor mitt i natten, desperat på jakt. Dom vaknar upp da-
gen efter och vet inte ens vad dom har sagt. Dom vill bara fly ett litet tag,
precis som jag.

Jag ser människor på nätet, från Ö till Andersson, som är vän med hela värl-
den men dom känner inte nån. Dom vill bara synas ett tag, precis som jag.

Kom hit kom hit, kom ta mig dit. Jag är så trött på all skit. Kom hit kom hit,
och led mig dit. Dit där jag ska va.

Tårarna trillar ner igen.
Den här platsen känner jag igen.
Jag börjar nästan bli kompis med den.
Och regnet det öser ner igen
och tar med sig min bästa vän.
Och jag, jag sitter här och väntar på sen.

Man kanske borde gå till en psykolog
och byta några kloka ord.
Träffa nån som verkligen förstod.
Eller köpa en biljett vart som helst
och dra iväg för att bli frälst.
Jag kan väl knappast vara ensam om det här.

Nu har jag sprungit runt i en ring igen.
Det var ju här jag var för så längesen.
Och jag står här än.
Jag springer och springer för att komma ikapp
men det är inte så lätt när man inte vet vart man ska.
Och det vet inte jag.

Och jag har samlat på mig en massa skrot.
Sprungit hit och dit som en idiot.
Och letat efter nån som inte finns.
Och den som spar han har ändå inget kvar.
Det kommer tiden hit till slut och tar.
Och alla våra dar.

Man kanske borde gå till en psykolog
och byta några kloka ord.
Träffa nån som verkligen förstod.
Eller köpa en biljett vart som helst
och dra iväg för att bli frälst.
Jag kan väl knappast vara ensam om det här.
Nej jag stannar nog här ett slag. Det är väl inget jag kan göra åt det här idag.

Var det dig jag såg gå förbi, med ett rött paraply som du gömde dig i?
Eller du som delade min busshållplats, den där kalla timmen en december-
natt? Och jag sa ingenting när du gick därifrån.

Eller var det du som stod där och skrek, när jag blev offer för två pojkars
lek? Eller du som plåstrade om mig sen? Just där och då var du min bästa vän.
Och i din vita dräkt så var du änglalik.

Eller kanske du som låg här bredvid mig, som trodde att allting skulle ordna
sig. Men girigheten kom och vann och drömmen om en bättre hand.
Du var min bästa vän. Jag hoppas att du hittar hem.

Du såg mig
Jag kunde knappt titta på dig när jag gick därifrån.
Vi visste båda två att det var sista gången vi sågs.
Jag kunde knappt titta på dig när vi sa hej då.
Vi visste båda två att det var bäst så.

Och jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet att du inte kan se mig längre.

Jag kunde knappt titta på dig när jag gick därifrån.
När du sträckte upp din hand och vinka lite grann.
Jag kunde knappt titta på dig när tårarna föll.
Så jag vände mig om när dom kom.

Och jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet att du inte kan se mig längre.
Jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet, jag vet att du såg mig.
Jag vet. Nu är det ingen som ser mig längre.
Jag vet…

Min hand brukade ligga i din.
Och min arm brukade vila på din hals.
Och visst är det sjukt att du inte finns mer för mig.
Och visst är det sjukt att jag inte finns mer för dig.
Mina andetag brukade landa i ditt hår.
Och våra tankar brukade somna med varann.
Och visst är det sjukt att du inte finns mer för mig.
Och visst är det sjukt att jag inte finns mer för dig.
Min kropp brukade ligga vid din.
Och min värld brukade vara din.
Och visst är det sjukt att du inte finns mer för mig.
Och visst är det sjukt att jag inte finns mer för dig.

Och jag har levt i misär, helt ensammen här i dagar och i nätter.
Och solen den skiner som om ingenting hänt.

Och visst är det sjukt att du inte finns mer för mig.
Och visst är det sjukt att jag inte finns mer för dig.