Klubb Ripoff har alltid en känd artist eller band som tema och inbjudna live-akter får välja ut och tolka låtar med kvällens temaband eller -artist. Bakom klubben står Martin Ekman, Christoffer Englund (The Ginger) och Kristin Amparo, som dessutom spelar live. Vårens första klubbkväll gör Martin, Kristin och Christoffer även tolkningar av varandras låtar.

Trion som står bakom klubben bjuder även in gästartister på rullande schema, som precis som husbandet spelar varsin låt enligt kvällens tema, men främst eget material.

Första temabandet för våren: Nirvana
Entré: 100 kr
Åldersgräns: 18 år

The Ginger är Christoffer Englunds solo-projekt. Efter ett långt förhållande med arenarocken spelar han nu energisk pop i en något elektronisk kostym. Med personliga texter och en radiohead-doftande röst får du dig en käftsmäll som känns ett bra tag efteråt.

http://listn.to/thegingermusic

Martin Ekman har precis gjort klart sin andra skiva som handlar om nära relationer, kärlek och livet man förhoppningsvis lever. Det är melankolisk pop med smäktande melodier och en artist som älskar att prata med sin publik. Troligtvis så har du hört hans första singel ”Själsfrände” som fortfarande snurrar på radio.

http://www.martinekman.com/

Kristin Amparo har precis haft några sjukt upptagna år och varit med i ca 20 olika projekt…samtidigt. Hon har rest runt i Sverige och sjungit allt från Jazz till Hiphop till Soul och kommer denna afton att mixa allt detta med hennes elvamannaband Combo de la Musica. Hon har en av Sveriges mest otroliga röster och bli inte förvånad om du börjar dansa trots att du inte vill!

http://www.google.com/search?client=safari&rls=en&q=kristin+amparo&ie=UTF-8&oe=UTF-8

I morgon kl. 19:00 spelar jag på Café Agueli (Blecktornsgränd 9) tillsammans med Ola Johnsson, Christopher Anderzon och Christoffer Englund. Det kostar 30 kr. Varmt välkomna!

I onsdags hade jag det stora nöjet att spela på brevnovellers releasfest för Sara Mannheimer – deras nya författare. Det var diskussioner med henne, uppträdande av My Vingren – Spoken Word-artist, open stage och jag. Det är inte vanligt att man har en publik som lyssnar så intensivt, med ett brinnande intresse för ord samt ett forum för texter – det var väldigt givande! Tack!

Man säger att barn lever i nuet. De har inte ”lärt” sig att sluta med det. Men med åren så lär man sig att sluta vara i nuet – dvs man lär sig sluta leva i verkligheten – helt galet. Jag tror att det går till ungefär så här. Jag minns när jag gick i lågstadiet. Jag hade svårt att koncentrera mig på skolarbetet och ville mest ut och spela fotboll eller göra något annat där jag fick röra på mig. Jag ville inte sitta still och lära mig läsa. Läraren och mina föräldrar gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att det var viktigt att jag gjorde det, eftersom jag annars inte skulle kunna gå vidare till mellanstadiet. Okej, jag förstår – lågstadiet, det vill säga mitt liv nu, är ett nödvändigt ont för en bättre tillvaro i framtiden. Det blev mitt sätt att klara mig igenom alla tråkigheter -”det blir bättre sedan”, tänkte jag. Likadant på mellanstadiet förstås. Mitt ”riktiga” liv börjar nog på högstadiet. Nu var det inte bara en strategi för att ta mig igenom tråkigheter och motgångar. Det hade blivit mitt sätt att förhålla mig till livet.

Tills för ganska nyligen har jag helt blint levt på detta sätt, som att något i framtiden ska rädda mig från nuet. Ungefär som att jaga sin egen skugga – det är omöjligt. Problemet har inte legat i att fel saker har hänt i mitt liv. Det är att jag aldrig riktigt varit där. I nuet. I verkligheten. Det ironiska är att jag för flera år sedan skrev en låt som heter ”Live Today”, men ändå fattade jag inte. Den är ju helt klart skriven till mig själv från mitt undermedvetna, som ett rop på hjälp. Men jag förstod inte ändå – det handlar väl inte om mig? Det positiva är att jag i alla fall inte lever så mycket i det förflutna, så jag tänker inte lägga energi på att gräma mig över all förlorad tid, då jag levt i framtiden.

Jag ”jobbar” nu med att bli bättre på att vara i nuet. Att vara i verkligheten. Det fantastiska är att när man lyckas så fylls man av lycka. Det spelar ingen större roll hur livet ser ut i stort. Bara att vara i nuet är stort. Och faktum är att inget lidande kan existera i nuet, förutsatt att ingen just nu står och bankar dig i huvudet med en hammare. Lidandet ligger i framtiden och i det förflutna. Det tog mig lång tid att verkligen förstå det här. Jag hoppas att jag är trögare än de flesta andra. Jag är övertygad om att mänsklighetens olycka till stor del bottnar i detta faktum. Men innan man inser vad som är problemet kommer man söka lyckan där lyckan inte finns – i framtiden.

Det är inget som måste hända för att mitt liv ska börja på ”riktigt”. Det är jag som måste ändra förhållningsätt till livet. Jag har ”sprungit” hela livet – ny relation, nytt jobb, nytt band. Men något har hela tiden saknats. Det var jag som saknades.

Det finns artister som offrat sina liv för att vara just artister, fullt ut. Men själv kan jag känna att jag hindras att våga vara artist av tanken på att folk ska tycka illa om mig, stöta bort mig, prata skit om mig eller bara undvika att bjuda mig på ”festen” –för att jag inte passar in, eller för att jag är obekväm att ha i närheten, eller för att man helt enkelt inte vill bli förknippad med mig. Känslan i grunden är givetvis rädsla för att bli ensam.

Jag tror att de som berör och inspirerar mest är de som vågar trotsa dessa rädslor. De som sätter budskapen före deras egen ”trygghet”. Jag kommer spontant att tänka på vad Nelson Mandela sa, efter att hans ”rådgivare” uppmanade honom att agera på ett annat sätt än vad han ämnade –eftersom att det skulle riskera hela hans karriär som president. Då svarade han: ”Den dagen jag inte vågar riskera min karriär som president, så ska jag inte längre vara president.” Jag kan ju inte låta bli att få lite gåshud när jag tänker på den kommentaren. Han var ingen musiker. Men i mina ögon en stor artist.

Jag vet vad ni tänker: ”Martin har fått storhetsvansinne”. Jag menar inte att man måste bli som Nelson Mandela för att vara artist. Jag bara tar ut svängarna lite för att göra principen tydlig. Eller kanske… övertydlig?

Tidigare har jag nog gått och inbillat mig att man blir artist när man blir signad av något stort bolag som satsar en massa pengar och ser till att man syns och hörs överallt. Oj så fel jag har haft inser jag nu. Antingen är man artist, eller så är man det inte. Antingen blir man artist, eller så blir man det inte. Den avgörande faktorn sitter hos en själv. Sedan om man berör EN person eller tre miljoner – det har inte med definitionen av ”att vara artist” att göra, enligt min mening.

Jag själv då, varför har jag inte varit en artist? Det finns nog en mängd anledningar, men det jag spontant kommer att tänka på handlar om liveframträdanden, där jag hellre skämtar bort låtarnas innebörd än förstärker dem –vilket jag insett är ett sätt för mig att distansera mig från både publiken och från mina texter. Jag låter helt enkelt rädslan stå i vägen för de budskap jag egentligen vill förmedla. Man skulle kunna säga att jag förtjänar låten ”Feg” som jag tillskrivit mig själv.

Som sagt, det är lite skrämmande, men jag har bestämt mig för att bli artist.

I morgon Lördag (24/9) framför jag 3 av mina låtar tillsammans med Caisa Siik, på Nallegalan 2011 (Ersta Kyrka). Tid: 15:00. Mer info om galan hittar du här: http://sv-se.facebook.com/pages/Nallegalan-2011/117181361645433