När börjar mitt ”riktiga” liv?

Att nuet är det enda ”verkliga” vi har, någonsin har haft och någonsin kommer få, tror jag de flesta skriver under på som sant. Det vill säga att så fort du lever i det förflutna eller i framtiden, så är det bara fantasi eller minnen. Det är inte ”verkligt”. Det kanske VAR verkligt eller kommer bli, men i nuet existerar det enbart i fantasins värld. Jag vet inte HUR mycket jag har hört det snackas om mindfulness de senaste åren, sett föreläsningar med mera. Trots det var det väldigt nyligen som jag verkligen förstod det här med nuet och insåg att jag levt större delen av mitt liv i en fantasi -främst i framtiden och då i en tilltänkt bättre framtid än det NU – som jag mest sett som ett nödvändigt ont jag måste gå igenom för att mitt ”riktiga” liv ska börja, där borta någonstans, runt hörnet. Och givetvis ställde jag mig frågan: Hur blev det så här?

Man säger att barn lever i nuet. De har inte ”lärt” sig att sluta med det. Men med åren så lär man sig att sluta vara i nuet – dvs man lär sig sluta leva i verkligheten – helt galet. Jag tror att det går till ungefär så här. Jag minns när jag gick i lågstadiet. Jag hade svårt att koncentrera mig på skolarbetet och ville mest ut och spela fotboll eller göra något annat där jag fick röra på mig. Jag ville inte sitta still och lära mig läsa. Läraren och mina föräldrar gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att det var viktigt att jag gjorde det, eftersom jag annars inte skulle kunna gå vidare till mellanstadiet. Okej, jag förstår – lågstadiet, det vill säga mitt liv nu, är ett nödvändigt ont för en bättre tillvaro i framtiden. Det blev mitt sätt att klara mig igenom alla tråkigheter -”det blir bättre sedan”, tänkte jag. Likadant på mellanstadiet förstås. Mitt ”riktiga” liv börjar nog på högstadiet. Nu var det inte bara en strategi för att ta mig igenom tråkigheter och motgångar. Det hade blivit mitt sätt att förhålla mig till livet.

Tills för ganska nyligen har jag helt blint levt på detta sätt, som att något i framtiden ska rädda mig från nuet. Ungefär som att jaga sin egen skugga – det är omöjligt. Problemet har inte legat i att fel saker har hänt i mitt liv. Det är att jag aldrig riktigt varit där. I nuet. I verkligheten. Det ironiska är att jag för flera år sedan skrev en låt som heter ”Live Today”, men ändå fattade jag inte. Den är ju helt klart skriven till mig själv från mitt undermedvetna, som ett rop på hjälp. Men jag förstod inte ändå – det handlar väl inte om mig? Det positiva är att jag i alla fall inte lever så mycket i det förflutna, så jag tänker inte lägga energi på att gräma mig över all förlorad tid, då jag levt i framtiden.

Jag ”jobbar” nu med att bli bättre på att vara i nuet. Att vara i verkligheten. Det fantastiska är att när man lyckas så fylls man av lycka. Det spelar ingen större roll hur livet ser ut i stort. Bara att vara i nuet är stort. Och faktum är att inget lidande kan existera i nuet, förutsatt att ingen just nu står och bankar dig i huvudet med en hammare. Lidandet ligger i framtiden och i det förflutna. Det tog mig lång tid att verkligen förstå det här. Jag hoppas att jag är trögare än de flesta andra. Jag är övertygad om att mänsklighetens olycka till stor del bottnar i detta faktum. Men innan man inser vad som är problemet kommer man söka lyckan där lyckan inte finns – i framtiden.

Det är inget som måste hända för att mitt liv ska börja på ”riktigt”. Det är jag som måste ändra förhållningsätt till livet. Jag har ”sprungit” hela livet – ny relation, nytt jobb, nytt band. Men något har hela tiden saknats. Det var jag som saknades.